Barroso måste skydda blåfenad tonfisk

Min spanske kollega Roül Romeva och jag har kämpat för den blåfenade tonfisken i veckan. Vi har uppmanat både Fiskekommissionär Joe Borg och svenske ministern Eskil Erlandsson, f n ordförande i EU, att EU gemensamt ska ställa sig bakom Monacos förslag på skydd för den blåfenade tonfisken under CITES-konventionen, annex 1 – den som förbjuder internationell handel av utrotningshotade djur.  Vi har fått slingrande svar – allt annat än vad den franske presidenten Sarkozy sade för en månad sedan: att den blåfenade tonfisken måste skyddas, om vi inte ska vara den sista generationen som får uppleva dessa havets vackra blå bjässar.

Här är vårt öppna brev till Kommissionens ordförande Barroso, som nu vill ha gröna gruppens stöd för att kunna fortsätta sitt mandat som ordförande.  Frågan kommer att ställas muntligt nu på onsdag i Bryssel:

3 september 2009

Käre ordförande Barroso

 

Vi skriver till dig idag för att uttrycka vår övertygelse om att kommissionen, som du för närvarande är ordförande för, bör stödja det förslag som furstendömet Monaco lagt fram om att lista den blåfenade tonfisken i bilaga 1 i CITES (Konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter). Flera medlemsstater har redan uttryckt sitt stöd för detta.

 

Med tanke på läget för den blåfenade tonfisken och det direkta ansvar EU har i den här frågan, står kommissionens trovärdighet som ansvarsfull medlem av det internationella samfundet på spel.

 

Det råder inget tvivel om att bestånden av den atlantiska blåfenade tonfisken är kraftigt utarmade i hela utbredningsområdet. I den allra senaste vetenskapliga bedömningen av blåfenad tonfisk drogs slutsatsen att det östra beståndet, vilket primärt fiskas av EU, ligger på en tredjedel av den nivå som skulle kunna producera maximal avkastning och fiskedödligheten ligger tre gånger för högt.

 

Ingen ifrågasätter det faktum att beståndet är i akut behov av kraftiga bevarandeåtgärder. Frågan är bara hur detta bäst kan uppnås.

 

ICCAT (International Commission for the Conservation of Atlantic Tuna) är det fiskeriförvaltningsorgan som har ansvaret för att hantera tonfisket, inklusive blåfenad tonfisk. De Gröna har i många år hävdat att ICCAT inte uppfyller sina åtaganden när det gäller den blåfenade tonfisken, en ståndpunkt vi har tydliggjort i ett flertal brev till kommissionen. 2008 genomförde en oberoende panel av fiskeexperter en översyn av ICCAT:s insatser och de gav oss medhåll. Panelen drog slutsatsen att:

 

ICCAT-parternas insatser när det gäller att förvalta fisket av blåfenad tonfisk, i synnerhet i östra Atlanten och i Medelhavet, betraktas allmänt som en internationell skamfläck[1]

 

Panelen noterade vidare att det enda sättet att stoppa “en travesti på fiskeförvaltning” var att:

 

omedelbart stoppa allt fiske av blåfenad tonfisk i östra Atlanten och Medelhavet till dess att de parter som är involverade i detta fiske, deras medborgare och företag som verkar i deras vatten, kommer överens om att fullt ut följa de regler och rekommendationer som finns inom ICCAT och internationell fiskerätt.

 

Två månader senare beslutade ICCAT om en kvot för blåfenad tonfisk som var mycket högre än de vetenskapliga rekommendationerna.

 

Det är uppenbart att ICCAT har misslyckats med att ta sitt ansvar.

 

De Gröna hävdar att Europeiska Unionen bär en stor andel av ansvaret för den skamliga situation ICCAT och fisket av blåfenad tonfisk befinner sig i. I många år har EU föreslagit, och arbetat hårt för att uppnå, fångstkvoter som legat avsevärt över forskarnas vetenskapliga rekommendationer.

 

I Marocko förra året rekommenderade forskarna fångstkvoter för 2009 på mellan 8 000 och 15 000 ton. EU vägrade stödja ett förslag om att sätta kvoten till 15 000 ton, vilket stöddes av 11 länder från Nordamerika, Sydamerika, Asien, Europa och Afrika. Istället lobbade kommissionen intensivt för att omintetgöra detta förslag till förmån för sitt eget – på 25 500 ton.

 

Visserligen antogs ytterligare kontrollåtgärder för fisket, men några få välmenta ord på papper kommer att ha väldigt liten effekt när det gäller att minska ner den massiva mängden illegalt fiske och fusk som oundvikligen åtföljer ett fiske som är värt hundratals miljoner euro.

 

Det handlar både om fiskare inom och utom EU: I utkastet till rapport från EU:s kontrollorgan för fiske 2008 noterades, i fråga om aktörer inom EU ”Att det inte har varit en prioritet för de flesta aktörer inom fisket att rätta sig efter ICCAT:s rättsliga krav.”

 

Utöver sitt oansvariga beteende inom ICCAT har EU bidragit till problemet genom att tillåta att det utvecklats en stor överkapacitet inom flottan, mycket av detta subventionerat av EU:s strukturfonder.

 

Både ICCAT och EU har haft många chanser att ta itu med ett extremt lönsamt fiske som har mer kommit att likna en kapplöpning efter vinster än ett välskött och hållbart fiske. Det har de inte gjort.

 

Ordförande Barroso, i dina politiska riktlinjer för den kommande kommissionen, som publicerades idag, anger du att du vill att kommissionen ska ge Europas fiskepolitik en ”hållbar förankring”. Vi, de Gröna, skulle vilja hävda att när det gäller den blåfenade tonfisken är läget så illa att denna förankring bara kan uppnås genom att tillfälligt stoppa fisket, såsom vi tidigare angett. Inget annat än ett moratorium är tillräckligt längre. Eftersom ICCAT uppenbarligen är oförmöget att fatta ett sådant beslut är det enda alternativet att införa ett förbud mot internationell handel med blåfenad tonfisk, genom att sätta upp arten i bilaga 1 i CITES fram till dess att den har återhämtat sig och ICCAT antagit de förvaltningsåtgärder som är nödvändiga för att arten därefter ska kunna fiskat på ett hållbart sätt. Detta skulle utgöra ett bra exempel på hur de två konventionerna kan komplementera varandra.

 

Den grönbok som publicerades i april av kommissionär Borg medger att den gemensamma fiskeripolitiken (CFP) misslyckats med att uppnå ett hållbart fiske. CFP betraktas faktiskt, både inom och utom EU, som ett exempel på hur det kommersiella fisket inte ska förvaltas och som en konsekvens av detta blir EU:s trovärdighet lidande. 

 

Med den blåfenade tonfisken, som med allt annat fiske, befinner sig EU vid ett vägskäl. Frågan är om gemenskapen ska uppbåda den politiska viljan att fatta svåra beslut som så klart och tydligt behövs för att göra fisket av den blåfenade tonfisken hållbart och därmed återvinna lite trovärdighet som ett organ som på ett aktivt sätt stöder ett ansvarsfullt fiske. Eller kommer EU att fortsätta leda det gäng länder som, mot alla bevis, hävdar att ICCAT är en trovärdig organisation, att fisket är för värdefullt – åtminstone för ett fåtal förmögna fartygsägare och handlare – och att man inte får blanda sig in i internationell handel?

 

Som kommissionsordförande har du en direkt roll att spela när det gäller att göra detta val och vi ser fram emot att diskutera detta med dig nästa vecka vid vårt möte.

 

Undertecknas:

Isabella Lövin, Gröna gruppens samordnare, fiskeriutskottet

Raül Romeva y Rueda, medlem av of EU:s delegation till ICCAT, 2008

cc: Kommissionär Borg

Kommissionär Dimas

 

 

---