Isabella Lövin

Jag, Marit Paulsen, Åsa Westlund, Alf Svensson, Lena Ek, Eva-Britt Svensson och Christoffer Fjellner skriver idag en debattartikel tillsammans i Aftonbladet. Bakgrunden till debattartikeln är bl a den dokumentär ”Alla torskar” om omfattande dumpning av torsk i  Östersjön, som SVT visade i går. Titta gärna på den på nätet om ni missat!

Talade idag för första gången i plenum i Strassbourg. En hel minut var jag tilldelad för en kommentar om den nya Baltic Sea Strategy som Kommissionen och Ministerrådet, genom Cecilia Malmström, presenterade i parlamentet idag.  Jag sa ungefär såhär:

”Herr talman, ärade ledamöter, fru minister!

I ministerrådets slutsatser från 14 december 2007 står klart och tydligt att en ny Östersjöstrategi behövs för att, och jag citerar ”adress the urgent environmental challenges related to the Baltic Sea”.

Östersjön lider av två stora akuta miljöproblem, som forskarna är överens om är lika allvarliga. Det ena är övergödningen, det andra är överfisket. Det är ganska ny kunskap, att överfisket som sysrtematiskt pågått, under EU:s överinseende och  med hjälp av subventioner från EU årtionde efter årtionde i Östersjön, nu har lett till en sådan akut obalans mellan arterna i Östersjön, att detta har förvärrat problemen med övergödning och algblomning. Detta vet forskare på svenska Fiskeriverket, systemekologer världen tvivlar inte – överfisket har gjort vår gemensamma Östersjö sjuk – på ett synligt sätt.

Därför är det mycket anmärkningsvärt och sorgligt att EU under det svenska ordförandeskapet inte  tar sitt ansvar och direkt under den nya Baltic Sea Strategy genomför ett ambitiöst, regionalt pilotprojekt med en gemensam förvaltning av fisken i Östersjön. Som ett så kallat ”fast track”-projekt borde vi t ex omedelbart införa ett dumpningförbud för fisk, och därmed undvika att tusentals ton småtorskar går till spillo – något som pågår just nu ute till havs – vilket förstör de få bra årsklasser vi sett komma in i Östersjön 2003 och 2005! Liksom att vi medlbart kunde på prov införa ett system med hållbara fiskekvoter – där vi tilldelar större kvotandelar till de fiskare som kan visa att de fiskar på ett miljömässigt hållbart sätt, med redskap som inte skadar bottnarna, båtar som slukar mindre bränsle, med metoder som inte fångar stora mängder bifångster som aldrig var avsedda att dödas.

Återhämtade fiskbestånd skulle ge stora och märkbara förbättringar i Östersjöns miljö på kanske bara ett halvt årtionde, vilket betyder att det kanske är den snabbaste och mest meningsfulla åtgärden EU kan sätta in i denna gemensamma Baltic Sea Strategy. Jag vädjar till det svenska ordförandeskapet att prioritera överfisket i Östersjön, det är en stor publik symbolfråga, som om vi inte kan lösa den gemensamt ger lite hopp om att Östersjöländerna ska kunna jobba ihop om alla de andra målen. Slutligen skulle ett sådant pilotprojekt bli en modell att lära av inför den stora reformen av den gemensamma fiskeripolitiken som ska förverkligas till 2012. Ett dumpningförbud behövs nu – se till att Östersjön blir det goda exemplet, inte det sämsta!”

Mina första intryck av jobbet i parlamentet finns nu på europabloggen som bett mig bidra en gång i veckan, året ut.  Annars kan man ju läsa den här direkt:

Jag är faktiskt lite chockad. Eller inte så lite chockad om jag ska vara ärlig. Förförra veckans rivstart med arbetet i både fiskeri- och utvecklingsutskotten fick mig att börja ana vilket inflytande man kan ha som enskild ledamot. Det var fyra dagar av resultat och åter resultat som jag inte hade kunnat drömma om. I fiskeriutskottet skulle vi rösta för första gången. Ordföranden, spanska konservativa parlamentarikern fru Fraga var tillbaka från sjukledigheten, och var precis så färgstark som jag mindes henne (jag gjorde ett studiebesök i utskottet för fyra år sedan). Hennes läkare hade förbjudit henne från att bli upprörd, sa hon, men det tänkte hon inte bry sig om. Vi gick igenom förslagen i fiskeribudgeten för 2010 och allt som fru Fraga ville öka på i posterna ville jag minska. Och tvärtom. Innan vi skulle rösta om fiskeriutskottets åsikt om budgeten röstade vi om ett allmänt uttalande från utskottet och jag fick igenom två ändringsförslag som min rådgivare i gröna gruppen, Michael Earle, aldrig hade trott skulle gå igenom. Dels gick utskottet med på att stryka skrivningen att fiskenäringen skulle ha särskild kompensation för finanskrisen, och dels röstade man för att EU:s kontrollbudget för fiske, även skulle användas för att förstärka kontrollen i tredje land – d v s de u-länder EU har fiskeriavtal med.

 Fraga fick förstås igenom en hel del som jag inte höll med om, men att mina två ändringsförslag gick igenom gjorde att jag nästan kände hur jag lättade från stolen! Otroligt! Kanske, kanske kommer majoriteten i utskottet inte att vara automatiskt för yrkesfisket i alla väder, jag börjar ana att så kan vara fallet…

Sedan röstade vi om själva budgeten och även här gick nästan alla mina förslag om att stärka resurserna till datainsamling och kontroll igenom. Jag var till sist nästan hög av glädje, även om budgeten nu ska vidare till en massa andra instanser innan den slutligen bestäms.

Sedan iväg till utvecklingsutskottet (det utskott som behandlar EU:s relation med utvecklingsländer) där ordföranden Eva Joly är både grön, halvnorska, korruptionsåklagare och superkändis i Frankrike. Hon och jag och Michael hade under sommaren förberett en åsikt om EU:s fiskeriavtal med Guinea, något jag känner mycket väl till. Jag har både varit i Guinea och träffat de lokala fiskarena och dessutom satt mig väl in i fiskeriavtalen. Den konservativa gruppen EPP hade på förhand meddelat att de skulle rösta emot vår ”åsikt” som gick ut på att vi anser att fiskeriavtalet med Guinea inte ska godtas utan ska omförhandlas, eftersom det grundar sig på otillräckliga fakta om bestånden och det inte finns några ordentliga kontrollpunkter inskrivna i det nya avtalet som ska löpa på i ett antal år. Och av flera, flera andra skäl.

Vi hade förberett ”attacken” i utskottet mycket väl, och utomstående experter och ansvarig från Kommissionen var inbjudna och bilden som målades upp var inte vacker. Jag hade också ett långt inlägg, liksom Eva Joly, och resultatet av alltsammans var att utskottet enhälligt antog vår åsikt, samt några ytterligare ändringsförslag jag gjort! Enhälligt! Det var ”unheard of” fick jag veta senare. Mannen från kommissionen såg ut som om han hade allvarligt ont i magen, och fru Fraga meddelade på nästkommande utskottsmöte att hennes läkare visserligen sagt åt henne att inte bli upprörd, men detta var en sak hon tänkte bli upprörd över, så fick läkarna säga vad de ville!

Utvecklingsutskottet ska inte ha med fiskeriavtalen med Afrika att göra tycker hon, det är fiskeriutskottets kompetens, och på sin höjd Ministerrådets eller Kommissionens. Ännu högre temperatur blev det i utskottet när jag lyckades lobba bland de olika ”koordinatörerna” för de olika partigrupperna (socialister, liberaler och faktiskt också de konservativa) att jag ville bjuda in svenska Naturskyddsföreningen för att låta dem presentera en rapport om fiskeriavtalen med Afrika i utskottet, och alla tyckte det var OK.  Fru Fraga lovade personligen att jag skulle få göra det, bara jag inte tog upp det under mötet. Varför inte vet jag inte riktigt, men hon var i vilket fall mycket stressad över något, och så blev det.

Budgeten, åsikten om Guinea och inbjudan av en svensk NGO i utskottet – ja, jag måste säga att den första riktiga veckan överträffade mina vildaste fantasier om vad jag som parlamentariker skulle kunna ha för inverkan på hur åsikterna formas i parlamentet. Nu är fiskeriutskottet ännu så länge bara rådgivande – om Lissabonfördraget går igenom blir vi medbestämmande och kommer att direkt makt över bl a fiskeriavtalen. Ansvaret och möjligheterna känns gigantiska!

Denna vecka har det varit diskussioner med gröna gruppen om prioriteringar inför de kommande fem åren och jag har fajtats för mer fokus på havspolitiken eftersom den ska reformeras till 2012, och på att vi ska anställa fler resurspersoner för att fokusera på detta. Kanske gick det också igenom. Liksom mitt och min kollega Raül Romevas öppna brev till tilltänkte ordföranden för kommissionen, där vi krävde att kommissionen ska ställa sig bakom förslaget att lista den blåfenade tonfisken under CITES, annex 1, vilket förbjuder internationell handel med utrotningshotade arter. Kvällen innan Barroso skulle till gröna gruppen för att utfrågas om sina planer inför de kommande fem åren beslutade kommissionen att stödja listningen av blåfenad tonfisk. Jag säger bara wow.

Nu fokuserar jag på den kommande veckan i Strassbourg, och på att få rikta strålkastarljuset på den bleka Baltic Sea Strategy som ska presenteras här. Varför inget konkret om fisket? Hur kan något som skulle kunna vara så enkelt, som att starta ett pilotprojekt med förbud emot dumpning av fisk i Östersjön, vara så svårt? Jag hoppas att mina och alla andras många, många små myrsteg för att påverka detta så småningom ska leda till en verkligt steg framåt.

Idag fick jag äran att utses till Sveriges mesta miljöinspiratör av tidningen Caminos läsare. Vet inte hur det gick till, men jag bugar och tackar förstås så mycket, och glädjer mig enormt åt att ha nått ut.

Min spanske kollega Roül Romeva och jag har kämpat för den blåfenade tonfisken i veckan. Vi har uppmanat både Fiskekommissionär Joe Borg och svenske ministern Eskil Erlandsson, f n ordförande i EU, att EU gemensamt ska ställa sig bakom Monacos förslag på skydd för den blåfenade tonfisken under CITES-konventionen, annex 1 – den som förbjuder internationell handel av utrotningshotade djur.  Vi har fått slingrande svar – allt annat än vad den franske presidenten Sarkozy sade för en månad sedan: att den blåfenade tonfisken måste skyddas, om vi inte ska vara den sista generationen som får uppleva dessa havets vackra blå bjässar.

Här är vårt öppna brev till Kommissionens ordförande Barroso, som nu vill ha gröna gruppens stöd för att kunna fortsätta sitt mandat som ordförande.  Frågan kommer att ställas muntligt nu på onsdag i Bryssel:

3 september 2009

Käre ordförande Barroso

Vi skriver till dig idag för att uttrycka vår övertygelse om att kommissionen, som du för närvarande är ordförande för, bör stödja det förslag som furstendömet Monaco lagt fram om att lista den blåfenade tonfisken i bilaga 1 i CITES (Konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter). Flera medlemsstater har redan uttryckt sitt stöd för detta.

Med tanke på läget för den blåfenade tonfisken och det direkta ansvar EU har i den här frågan, står kommissionens trovärdighet som ansvarsfull medlem av det internationella samfundet på spel.

Det råder inget tvivel om att bestånden av den atlantiska blåfenade tonfisken är kraftigt utarmade i hela utbredningsområdet. I den allra senaste vetenskapliga bedömningen av blåfenad tonfisk drogs slutsatsen att det östra beståndet, vilket primärt fiskas av EU, ligger på en tredjedel av den nivå som skulle kunna producera maximal avkastning och fiskedödligheten ligger tre gånger för högt.

Ingen ifrågasätter det faktum att beståndet är i akut behov av kraftiga bevarandeåtgärder. Frågan är bara hur detta bäst kan uppnås.

ICCAT (International Commission for the Conservation of Atlantic Tuna) är det fiskeriförvaltningsorgan som har ansvaret för att hantera tonfisket, inklusive blåfenad tonfisk. De Gröna har i många år hävdat att ICCAT inte uppfyller sina åtaganden när det gäller den blåfenade tonfisken, en ståndpunkt vi har tydliggjort i ett flertal brev till kommissionen. 2008 genomförde en oberoende panel av fiskeexperter en översyn av ICCAT:s insatser och de gav oss medhåll. Panelen drog slutsatsen att:

ICCAT-parternas insatser när det gäller att förvalta fisket av blåfenad tonfisk, i synnerhet i östra Atlanten och i Medelhavet, betraktas allmänt som en internationell skamfläck[1]

Panelen noterade vidare att det enda sättet att stoppa “en travesti på fiskeförvaltning” var att:

omedelbart stoppa allt fiske av blåfenad tonfisk i östra Atlanten och Medelhavet till dess att de parter som är involverade i detta fiske, deras medborgare och företag som verkar i deras vatten, kommer överens om att fullt ut följa de regler och rekommendationer som finns inom ICCAT och internationell fiskerätt.

Två månader senare beslutade ICCAT om en kvot för blåfenad tonfisk som var mycket högre än de vetenskapliga rekommendationerna.

Det är uppenbart att ICCAT har misslyckats med att ta sitt ansvar.

De Gröna hävdar att Europeiska Unionen bär en stor andel av ansvaret för den skamliga situation ICCAT och fisket av blåfenad tonfisk befinner sig i. I många år har EU föreslagit, och arbetat hårt för att uppnå, fångstkvoter som legat avsevärt över forskarnas vetenskapliga rekommendationer.

I Marocko förra året rekommenderade forskarna fångstkvoter för 2009 på mellan 8 000 och 15 000 ton. EU vägrade stödja ett förslag om att sätta kvoten till 15 000 ton, vilket stöddes av 11 länder från Nordamerika, Sydamerika, Asien, Europa och Afrika. Istället lobbade kommissionen intensivt för att omintetgöra detta förslag till förmån för sitt eget – på 25 500 ton.

Visserligen antogs ytterligare kontrollåtgärder för fisket, men några få välmenta ord på papper kommer att ha väldigt liten effekt när det gäller att minska ner den massiva mängden illegalt fiske och fusk som oundvikligen åtföljer ett fiske som är värt hundratals miljoner euro.

Det handlar både om fiskare inom och utom EU: I utkastet till rapport från EU:s kontrollorgan för fiske 2008 noterades, i fråga om aktörer inom EU ”Att det inte har varit en prioritet för de flesta aktörer inom fisket att rätta sig efter ICCAT:s rättsliga krav.”

Utöver sitt oansvariga beteende inom ICCAT har EU bidragit till problemet genom att tillåta att det utvecklats en stor överkapacitet inom flottan, mycket av detta subventionerat av EU:s strukturfonder.

Både ICCAT och EU har haft många chanser att ta itu med ett extremt lönsamt fiske som har mer kommit att likna en kapplöpning efter vinster än ett välskött och hållbart fiske. Det har de inte gjort.

Ordförande Barroso, i dina politiska riktlinjer för den kommande kommissionen, som publicerades idag, anger du att du vill att kommissionen ska ge Europas fiskepolitik en ”hållbar förankring”. Vi, de Gröna, skulle vilja hävda att när det gäller den blåfenade tonfisken är läget så illa att denna förankring bara kan uppnås genom att tillfälligt stoppa fisket, såsom vi tidigare angett. Inget annat än ett moratorium är tillräckligt längre. Eftersom ICCAT uppenbarligen är oförmöget att fatta ett sådant beslut är det enda alternativet att införa ett förbud mot internationell handel med blåfenad tonfisk, genom att sätta upp arten i bilaga 1 i CITES fram till dess att den har återhämtat sig och ICCAT antagit de förvaltningsåtgärder som är nödvändiga för att arten därefter ska kunna fiskat på ett hållbart sätt. Detta skulle utgöra ett bra exempel på hur de två konventionerna kan komplementera varandra.

Den grönbok som publicerades i april av kommissionär Borg medger att den gemensamma fiskeripolitiken (CFP) misslyckats med att uppnå ett hållbart fiske. CFP betraktas faktiskt, både inom och utom EU, som ett exempel på hur det kommersiella fisket inte ska förvaltas och som en konsekvens av detta blir EU:s trovärdighet lidande. 

Med den blåfenade tonfisken, som med allt annat fiske, befinner sig EU vid ett vägskäl. Frågan är om gemenskapen ska uppbåda den politiska viljan att fatta svåra beslut som så klart och tydligt behövs för att göra fisket av den blåfenade tonfisken hållbart och därmed återvinna lite trovärdighet som ett organ som på ett aktivt sätt stöder ett ansvarsfullt fiske. Eller kommer EU att fortsätta leda det gäng länder som, mot alla bevis, hävdar att ICCAT är en trovärdig organisation, att fisket är för värdefullt – åtminstone för ett fåtal förmögna fartygsägare och handlare – och att man inte får blanda sig in i internationell handel?

Som kommissionsordförande har du en direkt roll att spela när det gäller att göra detta val och vi ser fram emot att diskutera detta med dig nästa vecka vid vårt möte.

Undertecknas:

Isabella Lövin, Gröna gruppens samordnare, fiskeriutskottet

Raül Romeva y Rueda, medlem av of EU:s delegation till ICCAT, 2008

cc: Kommissionär Borg

Kommissionär Dimas